Recensioner

3 poster

The Amazing Spider-man 2 (2014)

Nästa film upp till rakning – The Amazing Spider-Man 2, även denna från 2014 (precis som den nyligen recenserade Godzilla).

Som vanligt lägger jag upp en spoilervarning här, då det kommer bli en del sådant.

Egentligen är jag kanske inte rätt person för att skriva denna recension, då Spider-Man är min absoluta favoritsuperhjälte. Men å andra sidan kanske detta gör mig extremt väl lämpad för uppgiften? Den maskerade väggkryparen och jag går waaay back faktiskt. Redan när jag under 90-talet såg den tecknade Spider-Man-serien på TV3 föll jag för kontrasten mellan den skygge plugghästen Peter Parker och hans spandexklädda alter ego Spider-Man (eller Spindelmannen som han kallades på den tiden). Då är ju frågan: fungerar det lika bra fortfarande?

The Amazing Spider-man 2 movie poster 1

Både ja och nej. I Mark Webbs versioner är nätslungaren yngre än jag minns honom, och Peter Parker och gänget går alltså på high school istället för college som de brukar porträtteras göra. Detta ställer till det lite förstås, bland annat med tanke på att Andrew Garfield i huvudrollen känns mycket äldre än vad han borde vara för att gå på high school. Om man jämför hans insats med Tobey Maguires i Sam Raimis Spider-Man-filmer blir det på gränsen till tramsigt. Garfield är för flamsig, men samtidigt på tok för lillgammal (om man kan kalla en person född 1983 för lillgammal). Och återigen, en såpass gammal skådespelare kan inte på ett trovärdigt sätt gestalta en high school-elev. Inte heller Peter Parkers kärleksintresse, Gwen Stacy (stilfullt spelad av Emma Stone), passar in i denna ålderskategori tyvärr. Den Gwen vi får se i Mark Webbs filmer är dock en mer nyanserad och välskriven karaktär än den Gwen som framförallt dök upp i Spider-Man 3 (där spelad av Bryce Dallas Howard).

Saknaden av en Mary Jane Watson i Mark Webbs filmer är dock enorm, men det är en helt annan femma.

Utöver hjälten och hans mamsell då, hur sköter de andra karaktärerna sig? Jovars, klart godkänt. Sally Field i rollen som faster May sköter sig exemplariskt, även om hon som kontrast till Peter Parker känns på tok för ung (jämfört med både karaktären från den tecknade serien och från Sam Raimis filmer). Dane DeHaan som Harry Osborn sköter sig bra, men är dessvärre lite väl slemmig i sin rolltolkning. Detta passar dock bra senare i filmen när han förvandlas (på ett tämligen spektakulärt sätt bör tilläggas) till Green Goblin. Borta är den fåniga plastmasken från Sam Raimis filmer – här är det ohämmad äkta förvandling som gäller. Han får dock relativt lite skärmtid vilken är trist.

Filmens stora överraskning är Max Dillon (Jamie Foxx), sedermera Electro. Oj, vilken välskriven roll och oj, vilket bra skådespeleri! Den försynte Dillon vill inget annat än bli sedd av andra, då han mestadels blir ignorerad i sin vanlighet. Han får verkligen chansen efter en olycka som involverar stora mängder genmodifierade elektriska ålar och en stor vattentank (nej, det blir ingen hentai där, troligtvis på grund av bristen på tentakler – Doctor Octopus är inte med i den här filmen).

Usch, vi släpper den idéen bums!

Själva ”skapelseidéen” bakom hur Dillon blir Electro är väl lite tramsig, men å andra sidan bygger det hela på samma idé som födde Spider-Man så jag ska inte klaga för mycket. När Electro är med i bild efter sin förvandling råder ett fullständigt fyrverkeri av elektriska effekter. Det sprakar, blixtrar och väser var han än går, och hans röst är härligt metallisk och elektronisk. Stort plus till ljudansvarig! Det är precis sådär jag föreställer mig att någon som är uppbyggd av elektricitet skulle låta. Den episka slutstriden mellan Electro och spindeln är just det, episk. Jag satt som förstummad i biofåtöljen och bara log.

The Amazing Spider-man 2 poster 2

Som lite extra fanservice bjuds vi även på andra kända skurkar från Marvels och Spider-Mans värld. I filmens inledning möter vi Aleksei Sytsevich (Paul Giamatti), som efter lång frånvaro i handlingen återkommer mot slutet nu i formen av en robotiserad Rhino. Man får även (innan Rhino kommer med i handlingen mot slutet) se utrustning inne på Oscorp tillhörande framtida Vulture, Doctor Octopus med flera. Det bådar gott inför nästa film som sägs ha premiär 2016. Ryktet säger att hela Sinister Six ska vara med då, men själv hoppas jag snarare eller också på Venom och/eller Carnage.

Så, hur ska jag sammanfatta detta måntro?

Jag börjar med att säga att filmen var bra. Mycket bra till och med. Har sett väldigt många recensioner av filmen där den mer eller mindre sågats, men jag förstår inte varför. Visst, manuset är väl lite tunt på sina ställen, men det gör inget – det är Spider-Man! Vi får en fin förklaring i filmens inledning till varför Peter Parker bor hos sin faster, vi får relationsdrama mellan Peter och Gwen, och även mellan Peter och Harry. Harry bär på en obotlig sjukdom men har kommit fram till (på tämligen lösa grunder) att Spider-Mans blod kan bota honom. Han frågar Peter om hjälp men får avslag där (han vet ännu inte att Peter är Spider-Man) men Peter besöker ändå Harry senare iförd sina spandextrikåer men ger än en gång avslag på dealen. Utan att avslöja för mycket löser Harry detta på ett annat sätt dock, som eventuellt KAN ha något med hans förvandling att göra. Mer än så säger jag inte.

Hur som helst, filmen är klart sevärd – och ännu mer så om du uppskattar en ösig film med hjärta och snygga effekter.

Jag ger filmen stabila 4 av 5 muterade spindlar och ser fram emot både uppföljaren och alla de övriga höjdarfilmer som ska släppas nu under sommaren i år.

(Bilderna i artikeln kommer från Digital Spy.)

Godzilla (2014)

Dags att ta tag i recensionsdelen på denna site, och varför inte göra det med monsterfilmernas superstjärna Godzilla, som fått en ny härlig film att vråla loss i.

Nåväl… Observera att det kommer bli en del spoilers nu!

Filmen blundar inte för sitt arv, det är klart redan efter drygt fem minuter av filmen när man får se familjen Brodys hem. Även om de är en amerikansk familj bosatt i Japan lyckas de pricka in mycket stora mängder stereotypiska japanska föremål. Självklart har de många rispappersväggar, går runt barfota hemma, kör en japansk familjebil (modell större, de är ju trots allt amerikaner) och har till och med en Maneki-neko-katt ståendes på ett bord. Men det stör inte, tvärtom! Det är lite gulligt att de ansträngt sig så.

Idyllen förstörs dock snart av en olycka i ett kärnkraftverk där mamma och pappa Brody arbetar, såklart med konsekvensen att mamman dör dramatiskt. Här sås det första fröet av den egentliga storyn – vad orsakade olyckan?

Ett hopp 15 år framåt i tiden och vi får nu bekanta oss ytterligare med filmens egentliga huvudperson, sonen Ford Brody, som nyss hemkommen från ett icke namngivet krig tvingas hjälpa sin far som fängslats efter olaga tillträde till kärnkraftverksområdet. Han letar givetvis efter olycksanledningen fortfarande. Ford, något mähäigt spelad av Aaron Taylor-Johnson, kunde väl inte direkt fått ett mer amerikanskt namn heller, men det hör inte riktigt hit, även om det hela blir lite komiskt.

Efter lite argumentation fader och son emellan beslutar de att tillsammans på nytt bege sig till kraftverksområdet och gör där en oväntad upptäckt: det avspärrade området sprudlar av liv! De smyger dock runt en del först, och här bjuds på lite fan-service i form av ett terrarium med namnskylten Mothra på. Fin touch måste jag säga. De båda blir dock snart upptäckta och infångade.

”Av Godzilla?!” tänker du kanske nu, men nej, av militären såklart.

Där råder febril forskningsverksamhet kring ett upptäckt föremål som pulserar ut energi på ett sätt som snart känns igen av såväl pappan som tittaren – samma sak håller på att hända igen som då vid olyckan 15 år tidigare. Forskningen leds av Dr. Ishiro Serizawa, faktiskt briljant spelad av Ken Watanabe. Man skulle kunna tro att han faktiskt arbetat inom forskning en gång i tiden, så bra bär han upp den obligatoriska vita rocken.

Snart därpå brakar hela h-vetet lös när en stor varelse kläcks ur föremålet. ”Godzilla, nu då?!” undrar du? Nej.

Som du märker redan är det något som saknas i filmen Godzilla från 2014. Närvaron av Godzilla. Jag återkommer till detta mot slutet av den här recensionen.

Den stora varelsen kämpar sig fri från anläggningen, stadigt beskjuten av militären som styr operationen (vilka annars?) och explosioner och pyroteknik värdiga en Michael Bay-film bränns av. Monstret beger sig iväg på jakt efter mer radioaktivt material – som är den främsta födokällan för den så kallade MUTO’n (Massive Unidentified Terrestial Object). Namnet blir dock löjligt missvisande väldigt snabbt då varelsen kvickt fäller ut gigantiska vingar och flyger iväg.

Snart märker man av att ytterligare två stora varelser börjat röra sig i området – en till av samma art och även en annan. ”Godzilla?!!” Japp, monsterkonungen själv har nu fått göra ordentlig scendebut i filmen. Visst, han var med i korta arkivklipp i början av filmen, men detta var nog mer för att publiken inte skulle tro att de satt sig i fel biosalong än något annat.

Ska inte avslöja mer om handlingen nu, mer än att atomladdningar får en betydande roll i det hela – och det faktum att Ford ”råkar” vara bombexpert, lägligt nog.

Vad tyckte jag då om filmen?

Kort svarat: Helt okej.

Känner dock att jag bör utveckla det där. Den absolut största bristen i den här monsterfilmen är avsaknaden av titelfiguren. På över två timmars längd kan man tycka att alla monsterälskare borde få sin beskärda del av den japanska original-kaijun, men icke. Här tappade manusförfattaren nog bort sig lite, då Godzilla själv inte har mer än kanske 15 minuters skärmtid. Detta gjorde mig helt klart besviken, då jag faktiskt ville se en film med/om Godzilla – inte ett drama om problemen mellan far och son.

Hur som helst.

Filmen sätter den hemska amerikanska Godzillafilmen från 1998 i totalt mörker då Godzilla faktiskt både ser ut, låter och beter sig som sin japanska förlaga. Ryggtaggarna är där (effektfulla i scenerna där Godzilla simmar strax under ytan), vrålet sitter som en smäck, och den berömda atomandedräkten är på plats (vilket fick ett antal mindre pålästa biobesökare att fnissa till).

Jag är nöjd ändå, bristerna hos filmen till trots. Godzilla är här, i rampljuset i väst igen. Godzilla är kungen bland monster, leve kungen!

Jag ger filmen 3.5 av 5 atombomber i betyg och lutar mig tillbaka i väntan på den utlovade uppföljaren.

Transformers: Revenge of the Fallen (2009)

Transformers: Revenge of the Fallen (2009)

Idag bar det av till biografen igen, och idag var det dags för sommarens absolut mest efterlängtade film (åtminstone från min sida): Transformers: Revenge of the Fallen. Dock så blev man ju lite orolig efter att ha läst diverse negativa recensioner, som till exempel den i Metro:

”Några nya idéer har inte tillkommit, snarare får vi bara mer av allt tyngre strider, svulstigare musik, skrikigare dialog och större förstörelse. Någon dynamik uppstår inte, allt är ett monotont bröl och slutstriden så evighetslång att Italien skulle hinna byta regering två gånger innan ridån går ned.”

Dräpande, eller hur? Och som grädde på moset en fin tvåa av fem möjliga i betyg. Men orädd som man är bar det som sagt av till biografen ändå, som oftast i sällskap med bästepolaren.

När han fått sig en falafel som tydligen förvandlade honom till en ”vandrande clusterbomb” fick vi sätta oss i den skönt luftkonditionerade salongen tillsammans med knappt 100 andra människor som flydde den stekande sommarvärmen. Trevligt när det är lite folk på bio, blir inte så väldans mycket småsnack och prasslande med godispåsar och annat som stör.

Efter diverse filmtrailers för Brüno, Ice Age 3, G.I. Joe (som jag förövrigt också ska försöka se) och nya Harry Potter-filmen (nummer 48625 i ordningen?) släcks ljusen och filmen drar igång och det är verkligen fullt ös från första bildrutan. Jag sitter fullständigt förstummad under i princip hela filmen! Tänk dig, JAG sitter i princip tyst i närmare två och en halv timma! Jag bara njuter. Robotarna är välgjorda precis som i förra filmen, musiken (som dock är lite svår att höra bakom allt actionljud) är bra och skådespelarna gör en övertygande insats. Alla tvivel baserade på de i förhand lästa recensionerna är som bortblåsta i samma stund som roboten Demolishor visar sig (vilket hände inom några minuter). Redan då visste jag att det skulle bli bra – och jag hade rätt. Jag kommer inte gå igenom filmens handling och spoila något utifall du tänker se den, men jag kan säga så mycket som att den absolut inte kändes som 2:30, snarare som 1:20 typ.

Betyget kanske du kan ana redan? Det bli helt utan tvivel fem robotar av fem möjliga!