Nästa film upp till rakning – The Amazing Spider-Man 2, även denna från 2014 (precis som den nyligen recenserade Godzilla).

Som vanligt lägger jag upp en spoilervarning här, då det kommer bli en del sådant.

Egentligen är jag kanske inte rätt person för att skriva denna recension, då Spider-Man är min absoluta favoritsuperhjälte. Men å andra sidan kanske detta gör mig extremt väl lämpad för uppgiften? Den maskerade väggkryparen och jag går waaay back faktiskt. Redan när jag under 90-talet såg den tecknade Spider-Man-serien på TV3 föll jag för kontrasten mellan den skygge plugghästen Peter Parker och hans spandexklädda alter ego Spider-Man (eller Spindelmannen som han kallades på den tiden). Då är ju frågan: fungerar det lika bra fortfarande?

The Amazing Spider-man 2 movie poster 1

Både ja och nej. I Mark Webbs versioner är nätslungaren yngre än jag minns honom, och Peter Parker och gänget går alltså på high school istället för college som de brukar porträtteras göra. Detta ställer till det lite förstås, bland annat med tanke på att Andrew Garfield i huvudrollen känns mycket äldre än vad han borde vara för att gå på high school. Om man jämför hans insats med Tobey Maguires i Sam Raimis Spider-Man-filmer blir det på gränsen till tramsigt. Garfield är för flamsig, men samtidigt på tok för lillgammal (om man kan kalla en person född 1983 för lillgammal). Och återigen, en såpass gammal skådespelare kan inte på ett trovärdigt sätt gestalta en high school-elev. Inte heller Peter Parkers kärleksintresse, Gwen Stacy (stilfullt spelad av Emma Stone), passar in i denna ålderskategori tyvärr. Den Gwen vi får se i Mark Webbs filmer är dock en mer nyanserad och välskriven karaktär än den Gwen som framförallt dök upp i Spider-Man 3 (där spelad av Bryce Dallas Howard).

Saknaden av en Mary Jane Watson i Mark Webbs filmer är dock enorm, men det är en helt annan femma.

Utöver hjälten och hans mamsell då, hur sköter de andra karaktärerna sig? Jovars, klart godkänt. Sally Field i rollen som faster May sköter sig exemplariskt, även om hon som kontrast till Peter Parker känns på tok för ung (jämfört med både karaktären från den tecknade serien och från Sam Raimis filmer). Dane DeHaan som Harry Osborn sköter sig bra, men är dessvärre lite väl slemmig i sin rolltolkning. Detta passar dock bra senare i filmen när han förvandlas (på ett tämligen spektakulärt sätt bör tilläggas) till Green Goblin. Borta är den fåniga plastmasken från Sam Raimis filmer – här är det ohämmad äkta förvandling som gäller. Han får dock relativt lite skärmtid vilken är trist.

Filmens stora överraskning är Max Dillon (Jamie Foxx), sedermera Electro. Oj, vilken välskriven roll och oj, vilket bra skådespeleri! Den försynte Dillon vill inget annat än bli sedd av andra, då han mestadels blir ignorerad i sin vanlighet. Han får verkligen chansen efter en olycka som involverar stora mängder genmodifierade elektriska ålar och en stor vattentank (nej, det blir ingen hentai där, troligtvis på grund av bristen på tentakler – Doctor Octopus är inte med i den här filmen).

Usch, vi släpper den idéen bums!

Själva ”skapelseidéen” bakom hur Dillon blir Electro är väl lite tramsig, men å andra sidan bygger det hela på samma idé som födde Spider-Man så jag ska inte klaga för mycket. När Electro är med i bild efter sin förvandling råder ett fullständigt fyrverkeri av elektriska effekter. Det sprakar, blixtrar och väser var han än går, och hans röst är härligt metallisk och elektronisk. Stort plus till ljudansvarig! Det är precis sådär jag föreställer mig att någon som är uppbyggd av elektricitet skulle låta. Den episka slutstriden mellan Electro och spindeln är just det, episk. Jag satt som förstummad i biofåtöljen och bara log.

The Amazing Spider-man 2 poster 2

Som lite extra fanservice bjuds vi även på andra kända skurkar från Marvels och Spider-Mans värld. I filmens inledning möter vi Aleksei Sytsevich (Paul Giamatti), som efter lång frånvaro i handlingen återkommer mot slutet nu i formen av en robotiserad Rhino. Man får även (innan Rhino kommer med i handlingen mot slutet) se utrustning inne på Oscorp tillhörande framtida Vulture, Doctor Octopus med flera. Det bådar gott inför nästa film som sägs ha premiär 2016. Ryktet säger att hela Sinister Six ska vara med då, men själv hoppas jag snarare eller också på Venom och/eller Carnage.

Så, hur ska jag sammanfatta detta måntro?

Jag börjar med att säga att filmen var bra. Mycket bra till och med. Har sett väldigt många recensioner av filmen där den mer eller mindre sågats, men jag förstår inte varför. Visst, manuset är väl lite tunt på sina ställen, men det gör inget – det är Spider-Man! Vi får en fin förklaring i filmens inledning till varför Peter Parker bor hos sin faster, vi får relationsdrama mellan Peter och Gwen, och även mellan Peter och Harry. Harry bär på en obotlig sjukdom men har kommit fram till (på tämligen lösa grunder) att Spider-Mans blod kan bota honom. Han frågar Peter om hjälp men får avslag där (han vet ännu inte att Peter är Spider-Man) men Peter besöker ändå Harry senare iförd sina spandextrikåer men ger än en gång avslag på dealen. Utan att avslöja för mycket löser Harry detta på ett annat sätt dock, som eventuellt KAN ha något med hans förvandling att göra. Mer än så säger jag inte.

Hur som helst, filmen är klart sevärd – och ännu mer så om du uppskattar en ösig film med hjärta och snygga effekter.

Jag ger filmen stabila 4 av 5 muterade spindlar och ser fram emot både uppföljaren och alla de övriga höjdarfilmer som ska släppas nu under sommaren i år.

(Bilderna i artikeln kommer från Digital Spy.)