Ibland blir livet inte riktigt som man varken tänkt sig eller som man planerat saker och ting. Lite märkligt är det allt, men det är faktiskt oftast så att ens planer skrivs om, grusas eller förändras under resans gång.

Och just ”resan” är det första jag tänkte ta upp den här gången. Jag är skamligt dålig på att uppdatera den här bloggen, men det är något jag jobbar på…

Nåväl, resa. Igår var det tänkt att jag skulle åkt till Stockholm med jobbet, gå på invigningen av det internationella kemiåret. Med middag i Blå hallen i Stadshuset.

Men.

Det blev inte så. För istället sitter jag hemma sjuk, med halsmandlar som allt mer påminner om golfbollar: stora, runda och vita… Jätteroligt! Men men, det är ju faktiskt bara att acceptera. Som sagt, planer grusas allt eftersom.

Tänkte inte snöa inne på att diskutera sådana tråkigheter som inställda resor och ådragna sjukdomar.

Apropå snöa förresten, det är väl dags för den snö som ligger ute nu att snart tacka för sig och smälta bort? Det är ju ändå nästan uteslutande ishögar överallt. Om snö ska ligga så får det gärna hålla sig till kallt väder ute, så det inte töar/fryser/töar/fryser hela tiden! Man halkar och slår sig! Eller ja, jag har faktiskt hittills lyckats hålla mig på benen men alla är ju inte lika lyckosamma dessvärre.

Lyckosam ja! Det är ett väldigt bra ord som annars beskriver min sinnesstämning nu sedan ett tag tillbaka!

Varför då kanske du undrar?

Jo, för att gå rakt på sak, så har en liten vacker varelse gjort entré i mitt liv med buller och bång. Från den stund hon stegade in har mitt hjärta inte slagit som tidigare, utan avsevärt mycket snabbare än någonsin och varje hjärtslag har varit väldigt mycket starkare än de varit tidigare. Känslor såhär starka går inte att värja sig emot! Det är bara att låta dem skölja över sig, släppa allt vad kontroll heter och låta sig spolas ut med vågorna. Jag är uppriktigt talat totalt beroende av den här tjejen, och allt i livet känns så otroligt mycket lättare än det gjort tidigare. Det vore nästan straffbart att må så bra som jag gör nu.

Men det är det inte, så jag tänker fortsätta!

Dock tänkte jag inte fortsätta så mycket mer på det här inlägget, det är redan längre än vad de brukar vara när jag skriver. Så jag avslutar med några rader från låten i videon ovan:

Take my hand
I give it to you
Now you own me
All I am
You said you would never leave me
I believe you
I believe

I can feel you all around me
Thickening the air I’m breathing
Holding on to what I’m feeling
Savoring this heart that’s healed

Jonas, signing off – for now…