Med risk för att bli långrandig och låta allmänt trist så måste jag pusha för en annan låt som var med i Melodifestivalen i år. Pain of Salvation ställde upp med låten Road Salt, och tog sig till Andra Chansen, där de blev utslagna av den gamla (enligt egen utsago) schlager-milfen Pernilla Wahlgren. Men nu skriver jag inte om henne! Pain of Salvation är ju mest kända för sin progressiva och alltså ganska komplicerade metal, varför jag blev väldigt förvånad när jag såg namnet Daniel Gildenlöw på listan över de låtar som skulle vara med och tävla i år. Men det värmde gott i magtrakten att även i år någon skulle få försvara hårdrocken i schlagern.

Men ack vad fel jag hade!

Istället för något relativt komplext, hårt och häftigt så ställer de upp med en ballad. Och inte vilken ballad som helst! Den mest avskalade låt jag någonsin hört i ett liknande sammanhang. Lyssna själva nedan om ni inte hört den tidigare.

Underbar, eller hur? Att låta gruppens keyboardist (Fredrik Hermansson) lira loss på ett Rhodes-piano och en Mellotron medan resten av musikerna i bandet bara står stilla samtidigt som David med den sprödaste tänkbara stämman förkunnar låtens text, det är modigt.

Jag kan bara lyfta på hatten och konstatera att det var rätt drag av uttagsjuryn att ta med låten. Nu ska jag lyssna en gång till.

Jonas, signing off – for now.