(Lägger till den här kommentaren nu när jag suttit och skrivit en stund: Det här blir ett LÅNGT inlägg, så beware!)

Känner att det är dags att ge bloggen ett nytt försök – måste ju använda den när jag faktiskt betalar för webhotell och domän...

Det har egentligen inte hänt sådär supermycket på sistone sånär som på några grejer då (såklart). För att ta det hela i kronologisk ordning så går vi tillbaka till september förra året. Då gjorde jag och kompisen Henk ett försök att få med en låt i Melodifestivalen. Deadline för sista dag för inskickning närmade sig med stormsteg och paniken steg för varje dag. Den kille som skulle ställa upp och sjunga lämnade återbud på återbud och försvann sedan under en längre period. ”Vad göra, vad göra?” tänkte vi. Lösningen blev att undertecknad fick låna ut sina tvivelaktiga stämband istället vilket faktiskt gick över förväntan även om det kunde låtit mycket bättre. Gruppen Born by Autumn var född. Men vi missade ändå, trots detta, deadline till att skicka in. Besvikna tröstade vi varandra med att det ju kommer en ny chans nästa år. SVT kände tydligen på sig att vi var ledsna varför de helt sonika uppfann tävlingen Webbjokern – en chans för alla icke etablerade låtskrivare och artister i landet att skicka in ett bidrag där en vinnare sedan skulle koras genom SMS-röstning under några svettiga veckor. Då kom paniken igen – vi har ingen video, bara en låt! Samtliga bidrag skulle ju skickas in i form av videoklipp!

Detta löste vi genom att helt enkelt göra en video med låtens text, lite klipp från Logic (programmet vi använde för att spela in/mixa/producera låten) samt en kort blänkare där Henk bränner av ett gitarrsolo. Resultatet blev ungefär som ni kan förvänta er, men utifall fantasin sviker er så kan ni se klippet här. Visst, inget fantastiskt konstverk på något sätt överhuvudtaget men det är åtminstone en video till vår låt.

Röstningen satte igång och vi lyckades med konststycket att åka ut redan i första omgången där 181 bidrag skulle bli 100. En kort saga, men den bara väntar på en uppföljare – så ha förtröstan! Man ska inte sitta fast för länge i det förgångna, så vi traskar vidare.

Ett tryck på Fast Forward-knappen får oss att hamna i december – närmare bestämt den 12 i nämnda månad. Då fick jag till sist gå på mitt livs första konsert – In Flames på Scandinavium. Dock var det inte bara dem som spelade den dagen utan samtliga band var som följer (och i den ordning de spelade):

  • Maylene and the Sons of Disaster
  • Every Time I Die
  • Dead by April
  • Killswitch Engage
  • In Flames

Bästepolaren och jag gick dit – men på vägen skulle vi lämna lite biljetter till några av hans kollegor som ”värmde upp” inför kvällen på puben Flying Barrel. Halvmysigt ställe, men lite väl hög medelålder på de som var där så jag kände mig lite utanför. Jag lyckades dra med mig kompisen därifrån relativt snabbt och vi hamnade istället på McDonald’s där vi snabbt som ögat åt varsin burgare.

Mätta och belåtna smugglade vi tillbaka en burgare till en av polarens kollegor på Flying Barrel och sedan bar det av medelst apostlahästarna till Scandinavium. Det var svinkallt ute den kvällen, vilket inte bådade gott inför promenaden tillbaka till bilen när hela den stundande härligheten var över någon gång runt midnatt. Men är man viking så är man, och jag sitter ju här och skriver nu, så överlevde gjorde jag ju uppenbarligen.

Känslan när vi närmade oss Scandinavium var helt otrolig, redan 50-100 meter från arenan hördes den pumpande basen och förväntningarna på kvällen ökade för varje steg vi tog. När vi kom dit så hade Maylene och förstörelsen söner redan spelat halva sitt gig, men det lilla som vi hann höra var mycket mycket bra! Deras skiva III snurrar förövrigt just i denna stund på Spotify. Därefter blev det en kortare paus, varvid vi letade upp de platser som vi faktiskt hade biljett till – det visade sig att vi hamnat på tok för långt bak efter att ha gått in genom fel dörr. Väl på plats hann vi precis slå ner baken i sätena innan nästa akt gick på scen – Every Time I Die. Jag minns inte jättemycket av deras låtar men jag minns synnerligen väl att jag inte uppskattade deras aggressiva hardcore. Var det inte dags för In Flames snart?

Nej.

Efter folket på scenen dött färdigt var det dags för Göteborg stoltheter (nåja) Dead by April. Nu gick det plötsligt från ganska illa till riktigt dåligt. Att vara ett ansett band med hits som Losing You (känd från Robinson i TV4) behöver tydligen inte bero på att man är bra på liveframträdanden. Eller vad sägs om att all rensång (alltså icke-growl) till hälften sjöngs mycket falskt och till andra hälften var inspelad i förväg? Hej, livescen! Nej usch, så får man bara inte göra på en konsert som denna. Förstår såhär i efterhand varför arenan var knappt halvfylld vid det här laget.

Nästa grupp att försöka rocka liv i den nu märkbart trötta publiken var amerikanerna Killswitch Engage. Nu j-vlar blev det fart på ståplats framför scenen. En enorm mosh-pit började snurra mitt på golvet och grabbarna på scenen rockade hårt, riktigt bra dessutom. Att alla sedan reste sina händer i luften under introt till Dio-covern Holy Diver var pricken över det redan vackert tecknade i’et. När de var klara så förstörde dock sångaren den uppbyggda imagen de jobbat hårt för att upprätthålla (med tillhörande utrop av ordet FUCK! i ungefär varannan mening) genom att gå av scenen med orden ”God bless you all”. Hah! Hycklare.

Men sedan gick på In Flames upp på scenen – kvällen huvudnummer och främsta skäl till att jag satt där jag satt (eller snarare stod vid det här laget).

Oj.

Oj!

OJ!!

In Flames var otroligt taggade och ville ge allt – och de levererade! Jisses vad de levererade! Låtarna de spelade var följande:

  1. Cloud connected
  2. Embody the invisible
  3. Pinball map
  4. Delight and angers
  5. Disconnected
  6. Chosen pessimist
  7. Trigger
  8. The hive
  9. Only for the weak
  10. Artifacts.
  11. March to the shore
  12. Come clarity
  13. Leeches
  14. Alias
  15. Mirror’s truth
  16. Quiet place
  17. Take this life
  18. My sweet shadow

Det var bara att stå där och njuta, sjunga med i låtarna man kunde texten till (tyvärr på tok för få, endast de från senaste plattan) och njuta i fulla drag. När de påade att nästa låt var Pinball Map fick jag ett SMS av Henk som också var där (dock på ståplats) med den målande kommentaren ”Åh nej”. Förstår inte riktigt vad han har emot den låten faktiskt.

Det blev mycket om detta, dags att åter igen hoppa framåt i tiden.

Årets första månader bjöd inte på så mycket mer spännande saker än jobb tyvärr, men även detta är ju värt att nämna. Höll precis som förra året i åtta föreläsningar för blivande receptarier vilket var lika roligt som förra gången – plus att jag kände mig aningens säkrare denna gång. Allt gick jättebra (tyckte jag) och folk verkade förstå och vara nöjda med kursen.

Tills tentan kom.

Jag gjorde mitt bästa för att skriva tydliga frågor som alla skulle kunna förstå. Så blev det inte. Av de 55 som skrev tentan var det bara 25 som klarade sig. Det visade sig att jag bland annat använt ett för komplicerat språk för dem. Känns måttligt kul med tanke på att de i framtiden ska stå på apotek och försöka göra sig förstådda när Agda, 84, ska hämta ut sitt nya recept. Hjälp. Men men, man får ju hoppas att de lär sig under de tre år de pluggar. Hoppas…

Vår odyssé genom tiden som varit närmar sig nutid, och vi anländer faktiskt där nu. Idag närmare bestämt.

Idag var jag ute med en härlig tjej för andra gången, vi fikade och såg på Avatar – den största filmsnackisen på den här sidan 2000. (Vi såg den dock inte i 3D, men det känns som att det funkade ganska bra ändå.) Det var underbart! Jag har aldrig sett en så fantastisk film tidigare! Allt var verkligen otroligt vackert i den, scenografin, effekterna, människorna, allt! Sällskapet gjorde ju inte direkt filmen sämre heller, men jag tror inte jag ska skriva något mer om detta i nuläget – jag suger på den karamellen för mig själv ett tag istället. Jag kommer minnas denna dag länge länge kan jag ju konstatera, denna dag som en helhet. Undrar när Avatar släpps på DVD, vill se den igen och igen. Faktum är att jag önskar att det gick att åka charter till Pandora (planeten där filmen utspelar sig), så vackert och verkligen var det. Min DVD-spelare kommer bränna hål i skivan när jag väl får den i mina händer… Stackars skiva! Visst, storyn i filmen var kanske lite väl tunn vid några tillfällen, men det går lätt att bortse ifrån! Så återstår bara en sak när det gäller den här filmen, att sätta betyg. Det kan inte bli så mycket annat än full pott:

FEM AV FEM MÖJLIGA

Nu börjar det bli dags att avsluta här och ta tag i förberedelser inför morgondagen. För imorgon är det ju jobb som gäller igen, oj vad jag känner för det just nu – kan inte helgen få vara några dagar längre? Förhoppningsvis blir det fler dagar som denna.

Jonas, signing off – för denna gång – och bättring på uppdateringsfronten utlovas!